Lilla Blå bloggar

Enda sedan jag var liten har jag haft svårt att vara en i mängden, jag sticker ut på mina egna sätt och med min personlighet. Jag är ganska dominant och envis eftersom jag är slangen i familjen som i stortsätt växt upp som ett ensambarn och nästan alltid fått som jag vill. När man sen ska in i en miljö ihop med andra krävande barn är det ganska svårt att anpassa sig och komprimissa, vilket inte är mina starkaste sidor. Jag var alltid ungen utan sockar, jag hatar faktiskt sockar ännu men har lärt mig att använda dem ifall inte skorna ska lukta död. Jag hade alltid klänning så jag kunde inte använda overall och jag slutade inte använda prinisesskorna tills jag var sex. När jag hade kompisar på besök lånade jag alltid ut mina kläder och bytte stil på dem, detta är också nåt som jag fortfarande gör - fast inte lika mycket med tvångsmetod. När jag flyttade ifrån min hemort hade jag redan skapat mina första ärr av fördomar och osäkerhet så min allra största önskan var att nu bli populär och passa in bland mångfalden blonderade igelkottar på kråren. Under en tid jag levde ganska farligt och i en värld som jag egentligen inte passade in i har jag kommit fram till på senare dagar att jag träffade personer som värdesatte mig mycket högre än jag trodde eller uppskattade. Jag sökte inte lugnet i en kille, att han var trogen och lojal. Jag ville ha ett lejon som jag kunde tämja. Men eftersom lejonet är djurens konung så lyckades jag väl inte direkt briljant. Istället lyckades jag åstadakomma ett horrykte och hemskt svartsjuka killar. Även fast jag varit hos en kompis som bara bodde tjugo minuter från min lägenhet var jag tvungen att springa, för så många hot som jag fått så visste jag att det inte var tryggt att vandra lugnt. Så efter all skit, så vaknade jag. Sättet som min uppvakning skedde på är väl inte den bästa, och kommer stanna som något privat. Det var i alla fall min ringklocka. Den gick från IG till MVG. En tröst, en lycka och en ensamhet. 
Vid fjorton års ålder kom den stora kärleken. Den som jag trodde skulle vara för evigt och som jag fortfarande drömmer om. Men till sist är även de allra svagaste fåglarna tvungna att lämna boet. Så jag flög ut. Sträckte mina vingar och flög. Det gick så bra att jag själv var chockad. Att jag inte längre behövde just den uppmärksamheten av omgivningen och kunde klara mig själv. I ensamhet. För ensam stämmer bra på mig, jag känner mig ofta ensam. Förr visste jag att ensam var nåt dåligt men nu är jag inte säker längre. Antingen är jag ensam och stark eller så har jag vant mig vid ensamheten.
Jag är väldigt glad att jag klarade mig igenom denna resa, jag tog ett enormt kliv och kom kanske närmre vuxenlivet. Som antagligen är nästa stora steg. För er alla som vet att jag planerar att göra en tatuering i nacken så vet nu vad den ska symbolisera. Tack alla som varit med under resans gång!



Hjärtat symboliserar mig, de slitna kanterna ärren i mig, boden med mamma och pappa i symboliserar tryggheten i att jag alltid haft ett välkomnande hem att komma hem till och ramen kring hjärtat symboliserar att jag är egen. 

XOX

 

  
Rosett hårspänne har mammis gjort med svart snöra och en hårnål, geekglasögon från Köpenhamn kostar 200 kronor och salen är på for sale at Lindex, so run!


XOX

Jag tycker att skådespelar paret Sacha Baron Cohen(även känd som Borat) och Isla Fisher är Hollywoods absolut sötaste kändispar. Tillsammans har de sonen Olive Cohen som föddes den 17:e oktober och är parets sockersöta ögonsten. Jag tycker att de både två har en jättesnygg stil och de charmigaste med dem är att de båda verkar ha en härlig humor! Även om jag inte är intresserad av att bli kändis så kan jag säkert säga att hade jag varit kändis hade jag viljat vara känd för att vara rolig och charmig, inte stora tuttar eller dålig attityd. Vill se mer av familjen!

XOX

Sen skolan börjat tycker jag själv att jag blivit onyttigare. För att inte få lågt blodsocker så försöker jag förbättra det med lite snabba kolhydrater så jag ska vara pigg. Jag vet om att det inte funkar i längden så jag äter bra mat. Men det är godis, bullar, glass och läsk som är mina största fiender. Självklart är det bra att unna sig nåt litet ibland när man behöver det men det känns inte som jag har någon stopp gräns! Jag är ingen person som bantar eller går på diet men jag skulle definitivt behova "ditoxa" min kropp ifrån allt socker. För innerst inne vet jag att jag trivs bättre när jag är hälsosam och äter rätt.
Så mina mål är att:

Äta bättre- mindre snabba kolhydrater och mera protein
Undvika vågen- blir bara ledsen om resultatet är fel
Pepa mig själv- tänka positivt kring allt
Äta mycket frukt och grönt- bra kolhydrater och socker
Motionerna lagom- inte ta tre pass om dagen och bli slut körd
Börja på friskis & svettis- enklare och gladare system än sportlife
Vara nöjd

Jag tror att om jag tänker på dessa punkterna kommer jag må bättre ganska snart!

XOX

När jag valde Omvårdnads linjen hade jag först ingen aning om vad jag gett mig in på, allt jag visste var att jag ville arbeta med att hjälpa människor. Jag var alldeles förvirrad av alla broshyrer och råd man fått om sitt framtida val, det valet som faktiskt skulle vara en del i hur man skulle forma resten av sitt liv. Först hade jag tänkt välja hotell och restaurang eftersom jag tycker det är intressant och róligt med mat och så visste jag att jag kunde få mycket hjälp hemifrån. Jag provade på att arbeta på en sallads restaurang som hade i motto att endast servera ekologisk mat och jag tyckte att det var jätteroligt. Jag fick ta del i allt arbete och jag kände mig väldigt engagerad. Det enda problemet med att gå HR var ju att jag är totalt vegetarian, d.v.s. att jag inte äter: fisk, kycklig, kött, ost som innehåller löpe eller gelatin. Jag förstod att detta skulle vara ett jobbigt problem eftersom jag måste ju provsmaka maten jag och andra lagar. Så jag satte ännu en gång mitt huvud i alla broshyrer och läste. Jag hade inte änns tänkt på att Omvårdnads programmet fanns så när jag läste om det fann jag mig i den direkt. Nu har jag gått linjen i en termin och jag storm trivs. Ämnena var verkligen rätt för mig! Under terminen innan praktiken hade vi gått igenom mycket kring hur man hjälpte till med hygien, lyft och annan vård av vårdtagare. Så vi var ganska förberedda när vi gick ut på praktiken.
Vi fick välja mellan att praktisera inom funktionhinder, hemtjänst och ålderdoms hem. Även fast vi blev tipsade om att välja funktionshinder i tvåan så kände jag att det var det som lockade mig mest. I tidigare inlägg har jag lovat att vara ärlig och tänkte därför berätta varför jag inte vill jobba med "äldre". För mig känns det som att en person som endast blir lyft ur sin säng till sin rullstol, blir matad, kan inte använda toaletten och hålls vid liv at medicin bara sitter och väntar på döden. Jag tror att när en person är så sjuk har redan själen försvunnit. För mig är själven den som är "mig". När man glömmer vem man är, vad man gjort eller vem sitt barn är så känns det för mig som om själen försvinnit och gått vidare. Därför är jag inte emot dödshjälp. Även om det i mångan syn kan verka fel och hemsk så är det ur min syn en bra utväg. När jag glömmer bort hela mitt liv vill jag inte finnas mer. När jag inte minns de jag älskar och mitt eget namn har jag ju glömt bort hela mitt liv. Det tycker jag är hemskt!
Så därför valde jag funktionshinder. Jag vill hellre arbeta med yngre, aktivare och piggare personer. Där jag fick praktik har jag verkligen lärt känna de jag "stöttar" och det har verkligen givit mig mycket. Jag har fått mycket bättre tålamod och kan se livet bättre ur deras perspektiv. Jag har lärt mig massviss av teckenstöd och tycker det är riktigt kul! Jag har följt med de boende i deras vardag och fått upplevelser som jag hoppas jag aldrig kommer att glömma! Det har verkligen blivit minnen för livet. Sen har jag fått se vissa obehagliga saker som jag också blivit ledsen över. Men jag har lärt mig av det och tycker att de fått mig att växa, både i mig själv och med min kunskap.
Vill du veta mer? Ställ gärna frågor i kommentarer!

XOX