Lilla Blå bloggar

Enda sedan jag var liten har jag haft svårt att vara en i mängden, jag sticker ut på mina egna sätt och med min personlighet. Jag är ganska dominant och envis eftersom jag är slangen i familjen som i stortsätt växt upp som ett ensambarn och nästan alltid fått som jag vill. När man sen ska in i en miljö ihop med andra krävande barn är det ganska svårt att anpassa sig och komprimissa, vilket inte är mina starkaste sidor. Jag var alltid ungen utan sockar, jag hatar faktiskt sockar ännu men har lärt mig att använda dem ifall inte skorna ska lukta död. Jag hade alltid klänning så jag kunde inte använda overall och jag slutade inte använda prinisesskorna tills jag var sex. När jag hade kompisar på besök lånade jag alltid ut mina kläder och bytte stil på dem, detta är också nåt som jag fortfarande gör - fast inte lika mycket med tvångsmetod. När jag flyttade ifrån min hemort hade jag redan skapat mina första ärr av fördomar och osäkerhet så min allra största önskan var att nu bli populär och passa in bland mångfalden blonderade igelkottar på kråren. Under en tid jag levde ganska farligt och i en värld som jag egentligen inte passade in i har jag kommit fram till på senare dagar att jag träffade personer som värdesatte mig mycket högre än jag trodde eller uppskattade. Jag sökte inte lugnet i en kille, att han var trogen och lojal. Jag ville ha ett lejon som jag kunde tämja. Men eftersom lejonet är djurens konung så lyckades jag väl inte direkt briljant. Istället lyckades jag åstadakomma ett horrykte och hemskt svartsjuka killar. Även fast jag varit hos en kompis som bara bodde tjugo minuter från min lägenhet var jag tvungen att springa, för så många hot som jag fått så visste jag att det inte var tryggt att vandra lugnt. Så efter all skit, så vaknade jag. Sättet som min uppvakning skedde på är väl inte den bästa, och kommer stanna som något privat. Det var i alla fall min ringklocka. Den gick från IG till MVG. En tröst, en lycka och en ensamhet. 
Vid fjorton års ålder kom den stora kärleken. Den som jag trodde skulle vara för evigt och som jag fortfarande drömmer om. Men till sist är även de allra svagaste fåglarna tvungna att lämna boet. Så jag flög ut. Sträckte mina vingar och flög. Det gick så bra att jag själv var chockad. Att jag inte längre behövde just den uppmärksamheten av omgivningen och kunde klara mig själv. I ensamhet. För ensam stämmer bra på mig, jag känner mig ofta ensam. Förr visste jag att ensam var nåt dåligt men nu är jag inte säker längre. Antingen är jag ensam och stark eller så har jag vant mig vid ensamheten.
Jag är väldigt glad att jag klarade mig igenom denna resa, jag tog ett enormt kliv och kom kanske närmre vuxenlivet. Som antagligen är nästa stora steg. För er alla som vet att jag planerar att göra en tatuering i nacken så vet nu vad den ska symbolisera. Tack alla som varit med under resans gång!



Hjärtat symboliserar mig, de slitna kanterna ärren i mig, boden med mamma och pappa i symboliserar tryggheten i att jag alltid haft ett välkomnande hem att komma hem till och ramen kring hjärtat symboliserar att jag är egen. 

XOX